|
|
| |
| |
|
|
| |
|
|
|
- DET
BITTRAST I VÄRLDEN
- Utanför
ditt fönster ser du en rönn med
röda bär, det är höst och löven är borta,
trädet står svart men upplyst av sina
bärklasar som av glödande lampor i höstens
rödlika dimma eller mörknande skymning,
och du frestas då att fråga liksom sagans
drottning inför spegeln: Rönnbär, rönnbär
på trädet där, säg mig vad som bittrast i
världen är! och rönnbären kunde svara:
Det bittraste i världen är att tiden går
förlorad, att tiden alltid går förlorad vad
du än väljer att använda den till, alltid
väljer du fel, det inser du förr eller senare,
det var inte detta du ville utan något annat,
aldrig detta utan något annat, liksom om
förverkligande alltid vanställde det
eftersträvade, och fick du leva om ditt liv
skulle du finna att tiden återigen gick
förlorad låge det i tidens innersta
egenskap att inte kunna användas, endast
gå det bittraste av allt i världen!
|
|
|
-
|
- skall den huggas av.
Om din hand leder in dig
på en annan väg
skall den ruttna bort.
Om du tar mitt liv ifrån mig
skall du dö
även om du lever.
Som en död eller som en skugga
skall du vandra utan mig på jorden.
Kaptenens verser
|
|
|
 Hennes blick och min törst är kvar
ATT
DRICKA
beber, uttala-de sydamerikanska hemlandsmotiven
intar en dominerande plats i den tredje diktsamlingen. De plastiska minnesbilderna
i denna sång om sättet att ge den törstande vatten hör
till det vackraste mänskliga och mest oförglömliga i Gabriela
Mistral poesi.
- Hur
människor gav mig vatten,
jag fäste på minnenas blad..
I Valle del Río Blanco
vid Aconcaguas bad
jag rusade fram att dricka
ur piskan av en kaskad,
som sprudlade hård och yvig
men bröst och blev vit och tunn.
Jag tryckte min mun mot strålen,
och tre dar blödde min mun
av brännande heligt vatten
från Aconcaguas brunn.
På Mitlas slätter en mars dag
av syros och sommarglöd
jag böjde mig över en källa.
En indian gav mig stöd:
Han höll som en frukt mitt huvud
med båda händerna fram.
Så länge jag drack av vattnet,
hans huvud mot mitt jag förnam.
Då slog som en blixt mig tanken,
att Mitlas ras är min stam.
Jag föll ön Puerto Rico
en blånande middagsstund
till ro, av böljorna vaggad
i palmernas mödrarund.
Då höll för min mun en flicka
en kokos med vatten som lön.
Av palmernas modersvatten
jag drack som en dotter från ön.
Ej kropp eller själ har så skön.
Mor räckte i barndomshemmet
mig vatten med tålig hand.
Jag såg från en klunk till nästa
hennes blick över krukans rand.
Allt eftersom krukans sänktes,
steg panna och ögonpar.
Mitt väsen har kvar denna vågdal,
hennes blick och min törst är kvar.
Det kallar jag evigheten,
att allting är som det var.
Av sättet att ge mig vatten
står människans bild för mig klar.
|
|
|
-
MER
AV
Din
likgiltighet klöser mitt ansikte.
Jag söker i minnet.
Det enda som dyker upp
Är ett gammal brev
Liksom jag hopvikt av smärta.
Causas
Perdidas, 1984 Översättning Eva M Ålander
|
|
|
 JAG
HAR TROTT PÅ NATTEN
Jag
har trott på natten
då jag älskar livet
såsom fåglarna döden vid soluppgången.
Men natten är bara ett grässtrå
som flyger skrämt för hästens flåsning
och vid eldens flammande sken
ser jag att jag har
bara en skräck för maskar kvar
som förnimmer
åskan i en vattendroppe
stormen i barrens fall.
Para
angeles y gorriones,1956 Översättning Sun Axelsson
|
-
|
Mjuka och mycket bekväma 
Om
din fot en gång trampar fel